Enligt Christoffer Dahl (Ett annorlunda brus. Ett läromedels litteraturförmedling i spänningsfältet mellan tradition och förnyelse, s. 13) har läromedlen i svenskämnet fem olika slags roller. Han beskriver dessa roller som följer:
- Läromedlen har en kunskapsgaranterande-auktoriserande roll.
- Läromedlen har en gemensamhetsskapande-sammanhållande roll, både tankemässigt-ideologiskt och praktiskt.
- Läromedlen underlättar – genom kombinationen av de två förstnämnda funktionerna – utvärderingen av eleverna och deras kunskaper för lärarna.
- Läromedlen underlättar i övrigt arbetet och livet först och främst för lärarna, men också för eleverna.
- Läromedlen har slutligen en disciplinerande roll. (Mina kursiveringar).
Dahls sammanställning av dessa roller målar en, i mina ögon, ganska dyster bild av läromedlens plats i skolan. Min läsning av rollerna gör läromedlen till en enkel lösning för en skola som inte orkar eller vill ta ansvar för sitt svenskämne. Men min läsning är också färgad av egna skolår där varken innehåll eller bedömning kunde motiveras särskilt väl, detta läromedlens ‘underlättande’ roll till trots. Personligen är jag allmänt avigt inställd till läromedel, framförallt i form av antologier och att användningen av “färdiga” läromedel - i mångt och mycket på grund av den “tyst[a] styrning” (ibid, s. 120) som Dahl beskriver i BRUS - ska diktera hur svenskundervisningen går till i skolan. Men, och detta vill jag också betona, visst är det långt ifrån alla som använder läromedel till den utsträckning som jag har målat upp nu.
Nedan följer en sammanställning av en intervju jag genomförde med med min llu-are på temat läromedel i svenskämnet. Vi pratar fritt om vfu-skolan, svenskundervisningen och läromedel i allmänhet.
Den skola jag gör min vfu på är ca 10 år gammal, och när skolan startades gjordes ett aktivt val att inte köpa in läroböcker till eleverna i svenskämnet. På skolan finns ett litet “läromedelsrum” där moderna språk samsas med engelska och svenska. Svenskämnets läromedel tar upp en hylla och består till allra störst del av läroböcker i grammatik och andra språkvetenskapliga områden. När jag frågar min llu-are om hur hon använder läromedel i sin svenskundervisning framkommer det att det sker väldigt lite.
 |
| Grammatik, färdighetsövningar |
.JPG) |
| Sagor, mytologi |
De böcker hon nämner är Svenska plus - grundbok 1 (Bonnier utbildning, 1996) och Studiebok svenska [nu] 3 (Sjöbeck, Holmström & Bayard, 1999). Den förstnämnda är en grundbok som kompletteras av en studiebok, antologi, elevfacit, kassettband och lärarbok och riktar sig till sjunde året i grundskolan och medan den sistnämnda ritkar sig allmänt till grundskolans senare år och kompletteras av en grundbok, facit och lärarhandledning.
Svensklärarna på skolan använder sig av Studiebok genom att kopiera upp grammatiska övningar till egna kompendium som eleverna får ta del av. Svenska plus använder lärarna, så vitt jag vet, uteslutande under sjuans vårtermin då de arbetar med temat sagor. Min llu-are menar att läromedlen finns tillgängliga som inspiration och som verktyg, men att det inte är något som hon bygger alla sina lektioner på. Vi pratar vidare om temat sagor och de andra terminernas teman: deckare, romantik, kanon. Vissa teman är mer styrda än andra, men jag tycker mig se de ramar, “sammanhållande-gemensamhetsskapande” (ibid, s. 13), som lärboken är tänkt att skapa.
Detta inlägg kommer att kompletteras vid ett senare tillfälle!